Jag arbetar i ett mörkrum. Jag står vid en kamera hela dagarna och producerar bilder. Ibland gör jag små bilder och ibland gör jag stora bilder. Det är inte så stor skillnad på att göra små och stora bilder, annat än att man får dra ratten på kameran till vänster när bilderna ska vara små, och till höger när de ska vara stora.
   Allt gick bra, bilderna fick perfekt skärpa och det blev inte svarta kanter på papperen, tills jag fick en tillsägelse om att - vad du gör, glöm inte att ha släckt när du tar fram kopieringspapper. Och stäng luckan till kopieringspappren när du tänder, annars förstörs varenda papper av ljuset och går inte att använda. De där kopieringspappren är mycket dyra. Så vad du än gör, glöm inte det.
   Jag hade aldrig glömt det förut. Av ren rutin hade jag släckt när jag tog fram kopieringspapper, och av ren rutin smällde jag igen locket på lådan med papper när jag tände.

Läs fortsättningen i Den maniska krokodilen 2.0

Han hade läst att i genomsnitt talar en människa 4000 ord per dag, eller var det meningar?
   Han mindes inte så noga och kunde inte räkna efter eftersom han inte hade någon referens.
   Munnarna rörde sig på andra, han hörde, men kunde inte formulera ett ord eller en mening själv.
   Någon gång talade han och då kunde orden börja rasa runt i huvudet så att hans tal blev obegripligt. Om han inte hade sagt något på en hel dag snurrade det än mer i huvudet. Orden rusade, susade, hoppade där inne. Ibland försvann de helt så att han kände sig tom.
   Då undrade han var som skulle hända om han öppnade munnen.

Läs fortsättningen i Den maniska krokodilen 2.0

När jag söker jobb brukar jag säga att jag heter Carl. Då blir de tysta och stirrar lite på mig, eftersom jag inte är en man. Jag säger då att jag heter Carl, kalla mig gärna för Calle.
   Jag får sällan jobbet.
   En gång fick jag jobbet. De envisades med att kalla mig för Carolin. Jag sa bestämt ifrån att jag heter Carl, kalla mig gärna för Calle, men inte Carolin eller Carola eller något som påminner om Carl.
   Om du heter Peter och jag kallar dig för Peteronella skulle väl också du bli irriterad.
   Man vill ju heta det man heter.
   Därför blev jag mycket positivt överraskad när jag började min anställning, den senaste, och en ung man kommer in på mitt rum och säger: Tjena Calle.
Han visste inte att jag heter Carl, och ändå sa han: Tjena Calle. Jag log uppskattande mot honom.

Läs fortsättningen i Den maniska krokodilen 2.0

Jag kastar inte bort någonting. Jag sparar skalet från de knäckta äggen, kartongerna från den urdruckna mjölken, pappret som suttit kring knäckebrödet. Den lilla runda hårt virade papprundeln inuti toalettrullen, kärnorna från apelsinerna, alla matrester som blir över.
   Jag sparar allt. Allt.
   Jag fyller plastpåsar med alla sparade rester och omslag. Jag ställer plastpåsarna i garderober, i sängen, mot väggen i köket, i skåpen bland porslinet. Det får inte plats.
   Jag flyttar till en femrummare och får plötsligt outnyttjade ytor att ställa mitt sparande på. Men det får ändå inte plats.

Läs fortsättningen i Den maniska krokodilen 2.0